To help us grow
Ett foto. En bild. Tusen ord och mer.
Jag tittar på den, och ser mina egna ögon titta tillbaka mot mig. Bredvid är dina ögon, och dina. Våra ögon. Vad ser jag egentligen i dom? Lycka? Glädje?
Ja.
Jag minns det, minns glädjen som gjorde att hela kroppen kändes alldeles levande, minns skrattet som bubblade i halsen, lyckan över att få vara alldeles fri med de två människor man tycker nästan mest om på hela jorden och verkligen verkligen till hundra procent kan vara sig själv och känna att man inte skulle vilja vara någon annan stans på jorden just nu även om man fick betalt för det.
Jag minns er.
Jag vill hålla kvar vid detta, hålla fast det så hårt jag bara kan. Krama det tätt intill mig och aldrig släppa taget. Är nästan lite rädd för att titta på fotot av oss. Leende rakt in i kameran. Jag vågar inte riktigt låta det fastna på näthinnan. För om jag gör det är jag rädd att det ska vara det enda jag ser sen, att det jag minns nu, känslan, lukterna, smakerna, ljuden.
Upplevelsen.
Ska ersättas av en bild av oss, ett minne sett utifrån med en betraktares ögon. Ett konstgjort minne manipulerat genom åren, bleknat av tiden och färgat av tankar och åsikter. Jag vill inte vara betraktaren, jag vill vara Mig i precis det ögonblicket. Det är känslan jag vill minnas om ett år, två år, tio år. Det riktiga vi hade då som gav oss något viktigt som vi alltid kommer att ha med oss. Jag vill minnas oss.
Och jag vill inte släppa taget.
Kom änglar kom älvor det börjar bli kallt
Det är fullmåne ikväll. Och enligt öp så är den också så nära jorden den någonsin kan vara, och det var nitton år sedan det sist inträffade samtidigt som månen var full. Inte för att jag tyckte den såg särskilt mycket större ut när jag gick ut för en stund sen och tittade. Men den lyste starkt, starkare än den brukar känns det som. Den nästan bländade, och överallt var vitt kallt ljus trädskuggor glitter i istappar. Fint tycker jag.
Nu sitter jag i sängen och äter typ världens godaste macka och dricker mjölk. Jag dricker nästan aldrig aldrig mjölk verkligen, bara när jag gör varm choklad eller oboy, gillar inte bara mjölk sådär. Men just ikväll öppnade jag kylskåpet och såg mjölkpaketet och tänkte att vad gott det skulle vara med mjölk. Bara mjölk. Och det var faktiskt gott, och himla mysigt.
Har de senaste två dygnen misslyckats totalt med att plugga. Tänkte jag skulle göra geografiuppgiften i helgen, plus ett helt gäng andra grejer jag borde göra. Men den planen gick lite åt helvete och har fortfarande inte åstadkommit något vettigt. Den här veckan har varit jobbig, liksom dragit all energi ur mig och lämnat mig med inget mer kvar än massor av frustration. Ingen ork alls helt kraftlös men med en lust nästan ett behov av att skrika rakt ut. Någon mer som kännt så? skulle inte förvåna mig. Känns som att livet leker lite katt och råtta ibland med alla stackars överbelastade människor här på jorden. Tur att vårsolen får en att inse att man faktiskt lever iaf.
Imorron ska jag plugga. På riktigt. Inte "plugga" som jag gjort hittills, utan mer PLUGGGGAAAAAA. Nu måste jag. Here I come akta er alla mvg snart kommer jag och tar er!!!
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
But I will run until my feet no longer run no more
Nu är det snart vår på riktigt. Det kändes idag när jag var ute och sprang, solen var sådär riktigt vårvarm och bländande. HIHIHI. Nu ska jag plugga, försöka få något klart på riktigt. Typ två uppgifter geografi, fyra uppgifter svenska, historia, Kuhi.... det jag kommer ihåg. Ska väl kolla min lista sen så jag inte glömt nåt. Hej och hå! Jag behöver ett till lov nu.
And I will love until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for
Är du en av dom som gråter när ingen ser på, är du en av dom som berörs ändå?
Det var nog det jag såg idag, det som stack till lite i hjärtat som en mygga som bet till men som jag alltid vetat att det händer förr eller senare eftersom jag känner dig. Eller gör jag det? En gång gjorde jag nog det.
Men det jag såg fick mig i alla fall att inse att jag måste låta det vara, släppa det helt, se framåt. Vara fri.
Vill inte sova ikväll.
Jag vill leva. Mitt liv. nu.
Ha någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill. Eller så.
Andas.
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Har tränat idag. Igen. Det känns så himla bra att ha kommit igång med träningen nu, även om jag knappast har förbättrat min kondition nämvärt eller fått några märkbara muskler, så känner jag att jag mår bra av det. Sen har jag ridit också, en av de saker jag tycker allra bäst om att göra. Det har nästan alltid varit så och kommer nog alltid att vara, även om jag inte är lika hästgalen nu som när jag var mindre. Jag har upptäckt att det finns andra saker här i livet liksom.
Det kändes också som vår idag, på riktigt verkligen. Jag vill ha vår nu, nunununu. NU. Och jag vill kunna förändra, jag vill inte ha det såhär längre. Jag tror det är dags för lite glädje nu bland all deppighet. Det räcker nu. Det känns som att allt kommer att bli bättre bara våren kommer, som om våren skulle ha alla lösningar och all glädje. Men det är nog bara sol och varmt väder och vårkänslor som våren kan bidra med, resten är ju upp till mig. Till oss. Livet blir vad man gör det till eller nåt.
.
Jag längtar. Längtar bort
Jag vill ha sommar nu
För jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än
Det är ibland som man tänker efter lite extra. Känner efter lite extra. Inser hur fort det kan ta slut, hur lätt ett liv släcks eller en relation förstörs, hur skör lyckan egentligen är. Och det är då som man uppskattar allt lite extra också, känner allt lite extra djupt, och inser hur mycket nuet egentligen betyder. Och hur mycket minnen egentligen betyder. För det som var då, lyckan och kärleken man kände, kan inget förändra och ingen ta ifrån en. Det kommer alltid att vara precis det som det var, och betyda precis lika mycket. Det är fint tycker jag.
Men jag tror samtidigt att jag aldrig har velat släppa allt och se framåt så som jag velat den senaste tiden. Till exempel fick jag en stor lust att radera min blogg igår. Och sen starta en helt ny, kanske. Om jag skulle vilja. Fast jag gjorde ju aldrig det. Men framför allt vill jag börja på nytt. Släppa det som är dåligt och förvara det som är bra allra närmast hjärtat, och sen tillsammans med det ge sig ut i det nya och känna sig helt fri och kunna vara precis den man vill vara. Och allt som kommer, jag menar man är ju ung och man vet ju inte hur otroligt mycket som ligger framför en, det kan man bara drömma om. Det tycker jag nästan är ännu finare.
E
Jag saknar dig.
så det gör ont.
fina du.
En dag till
Är hemma från skolan andra dagen i rad, jag har inte varit vidare pigg senaste tiden. Man blir allltid sjuk när man inte borde. Försöker plugga men det går inte så bra. Som vanligt noll motivation. Och inte orkar jag åka och rida ikväll heller. Men jag lyssnar på Håkan Hellström och det är fint, nu är det snart Mars och sen April ju. Inte alls länge kvar till våren. Det är nog ännu finare.
.
Jag vill ställa mig upp och skrika
Jag vill så otroligt jävla mycket men hatar att det där som jag tror är rädsla ska få styra. hatar det. Och att det blivit en vana som är så svår att ta sig ur.
<3
elin
free fallin'
En random bild bara, den har aldrig passat in någonstans så tänkte den skulle få synas lite ikväll liksom. Sitter och pluggar (som vanligt), och (som vanligt) går det inte så bra. Men har snart skrivit en fjärdedel av det jag tänkt hinna idag i alla fall, och det är ju bättre än ingenting. Har varit hos bästa mormor i helgen, det var himla mysigt. Skottat snö och kört ved på skottkärra. Och blivit välgödd med bullar och våfflor och hemgjorda köttbullar. Och kramad. Finns nog ingen snällare än min mormor.
Ännu en kväll bland många
Ibland känner man hur ont det gör att leva i varenda hjärtslag. Smärtran dunkar i takt, ångesten likaså. När man slappnar av och stänger av alla inbyggnda funktioner som varit på under dagen, släpper den där yttre fasaden som som bara inte får rasa. När man sitter själv hemma ihopkrupen under täcket, när tankarna kommer krypande och tar över helt.
Då känner man att man lever.
Keep on running
Lyssnar på musik. Var nog över ett dygn sen sist tror jag. Två kanske.
Ren glädje.
Men nu håller jag på att somna så nu ska jag sova.
Har verkligen kommit igång med träningen nu också, det känns himla bra. Mina ben och armar är riktigt nöjda ikväll.
So tell me when you hear my heart stop
Sitter just nu uppe alldeles för sent och tänker alldeles för mycket. Jag har tänt några ljus, det är mysigt. Och så är jag sådär skönt trött och nöjd efter ridlektionen idag då jag red en väldigt fin liten häst, vi passade bra ihop hon och jag. Jag ska aldrig sluta rida, har i princip vuxit upp med hästar och även om det inte är ett lika stort intresse nu som det var när jag var yngre så är det något jag har svårt att tänka mig att jag kommer vara utan en längre tid. Och någon gång vill jag ha möjlighet att tävla också, vad ska annars en människa som älskar tävlingar göra? typ.
Det är också väldigt svårt just ikväll att se möjligheter som inte finns. Vet inte riktigt vart positiviteten tog vägen, det var ju här alldeles nyss liksom. Men antar att jag får fortsätta leta efter den. För även om jag vet att det kommer att bli bra på längre sikt, att det är bra ändå i grund och botten, så är det inge kul att behöva ge upp om planer och drömmar. Det är det inte.
There's a possibility I wouldn't know
I don't want to follow death and all of his friends
Har haft en riktigt mysig kväll med musik och Pepparkakor bland annat. Var ute och sprang idag också, pressade mig själv till det yttersta i en halvtimme i snön som vägrade sluta virvla in i mina ögon. Jag kände att jag behövde det. En aning stolt faktiskt. Nu blir det sova.
och vill kunna köpa en riktig kamera!!! Tror jag dör av kamerabrist snart.
Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Ensidig kärlek är också kärlek. Jag önskar att jag inte hade låst in mitt hjärta i ett skottsäkert kassaskåp. För visst, kulorna nådde inte in. Men det gjorde inte du heller.
Samtidigt så tänker jag fortfarande på dig ibland. Varför? Kanske nådde du in i alla fall, gick rakt igenom plåten och metallen. Det verkar som så, du var starkare än allt mitt motvilliga självförsvar.
Men det är längesedan nu, och det är ingen ide att klänga sig fast vid det som varit. Så det ska jag inte heller. Jag har redan glömt det mesta, tiden har gjort det knappt märkbart och väldigt suddigt i konturerna. Och det känns faktiskt bra, jag är ju fri nu och det är himla fint.
Jag bara undrar hur jag kunde låta något sådant som rädsla styra? Det är definitivt inte värt det, det är alldrig värt det. Ska aldrig behöva vara det.
Ville nog bara skriva av mig lite sådär.
IHIHIHIHIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIHIHIHIIIIII
hihi :D
God make it fly faster than i'm falling in love
Så jag är hemma och ska få lite plugg gjort istället, eller helst massor då. Pluggas ska det göras i alla fall!
Och åka skidor. Har alltid varit jättedålig på längdskidor och det har aldrig varit min favoritgrej, plus att jag inte har haft ett par åkdugliga skidor sen i femman. Men nu har jag gjort det några gången redan i vinter, lånar mammsens skidor och det funkar bra, superbra träning är det också. Så det översnöade skidspåret ovanför vårat hus here I come!!!!
