sarasaraw

Jag har inte så mycket att säga här för tillfället, förutom att jag älskar sommarkvällar av alla dess slag. Vare sig det är att förlora sig i musiken tills det enda som finns kvar inom en är ren hundraprocentig känsla, cykla hem klockan två under årets kortaste natt mellan en bländande färgsprakande himmel och blänkande vatten, ge sig ut på ett långt springpass på en öde landsväg och inte stanna förrän livsenergin har exploderat ut i musklerna och lämnat kroppen lugn och tillfredställd, sitta runt en glödande lägereld vid en strand tilsammans med vänner och önska att ögonblicket kan vara för evigt, eller bara ligga vaken och drömma i timmar tillsammans med fåglarnas livfulla sång utanför fönstret. Jag är mitt uppe i min framtid och då livet rusar fram är det dessa stunder som stannar kvar i mig lite extra. Jag har knappt tid att se mig om och framåt kan jag inte blicka längre än några steg i taget, det är då nuet kommer att betyder allt. Så jag bestämmer mig för att göra det bästa jag kan av det och andas in sommaren i varenda liten kvadradcentimeter av mig. 

Ha en fin sommar allihopa, och glöm inte att njuta av livet när ni kan. 





we don't sleep when the sun goes down
we don't waste no precious time
all my friends in the loop
making up for teenage crime

När man desperat behöver någon att prata med men inser att det inte finns någon kvar som vill lyssna. Ensamhet. Skuld. Tomhet.
Och när mitt inre glittrar i regnbågens alla färger och jag lika desperat vill ha någon att glittra på. Någon att skratta med. Sprida ljuset som bländar på insidan av ögonlocken.
Känslostormen virvlar i mig och tankar sopas runt av vinden i ändlösa spiraler. "Varför? Varför ska det vara så svårt att nå fram? Varför kan jag inte riva muren som separerar mig från det jag så väl behöver? De modigas rike, jag vill tillbaka. Låt mig vara stark."

Den omtalade nattpaniken.

Det är då musiken räddar mig. Gång på gång får den mig att känna mig levande, hel, som en fungerande varelse. Hur kan det vara möjligt att en serie ljud kan vara så njutningsfullt, bära så mycket känslor och frige ännu fler? Väcka så mycket i mig som slumrar.
Jag andas i musiken.

(Och jag bryr mig inte ifall ingen förstår eller bryr sig det minsta om det här, skrivande är ibland så mycket mer än att bara göra sig förstådd. Det är på ett sätt också att andas.)


Och jag har äntligen klippt lugg igen. SÅÅÅÅÅÅÅ SKÖNT!

Nu ska jag sova, så att den andra februari kan bli så mycket bättre än vad den första februari har varit.

Just nu är jag så glad, för jag lyssnar på musik och tänker. Jag tänker att jag ska åka till en av mina favoritstäder i Augusti, och där ska jag få uppleva just den här musiken spelas live. Jag ska nämligen ner till stockholm och se Coldplay för första gången i mitt liv. Jag har så länge velat sett dom live och nu ska jag äntligen få göra det. Fina fina Coldplay, vad jag längtar! Sommar och vänner och livemusik är nog bland det bästa jag vet i den här världen.

Idag har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag vet inte riktigt varför, jag antar att det bara är en sådan dag som det mesta bara stämmer och då humöret är på topp även om inget särskilt inträffar. En sådan dag som man vill minnas. Har haft slutproduktion och repat musikal hela dagen, lagat gomiddag med en fin kompis, skrattat massor, fått kramar av familjen, och sist men inte minst myst i sängen med nya avsnitt av favoritserier och choklad. Jag har känt en sån sorts lugn lycka som man känner när man inser hur fint livet egentligen är, hur mycket de små tingen kan betyda och då man kan vara tacksam för varje liten glädjande sak och varje närstående människa man har. Fler sådana här dagar behövs tack!

För varför låta de dåliga dagarnas händelser försämra det fina i de bra dagarnas värdefulla ögonblick? Livet ska levas här och nu, det har jag alltid trott är det bästa sättetatt vara lycklig. "What is bad now, is bad now only. What is good now, are good always. We make that choice"  läste jag för inte så länge sen i en blogg. Och jag tror att det stämmer på många sätt. Även om det är svårt att släppa taget om det förflutna, och även om nuet kan verka obetydligt och trist jämfört med framtidens föhoppningar, så är det ändå stunden i nuet som man måste göra det bästa av för att kunna vara lycklig och känna tacksamhet för det positiva som finns just NU.  Att leva för stunden kan verka som ett uttjatat talesätt, men jag tror verkligen på att det går.

Men det är fint att längta också, och jag både längtar och hoppas över framtiden. Att vara ung är både smärtsamt och komplicerat ibland, men det är också fullt av möjligheter. Att ha ett bultande och kännande hjärta i kroppen, och känslan av att vara fri och att ha hela livets alla äventyr framför sig, är ganska fantastiskt i sig. Och det är så mycket jag vill göra i mitt liv så jag tror att jag spricker snart, hihi.


Bilden är för ovanlighetens skull inte tagen av mig, utan lånad från http://www.weliveyoung.blogspot.com/

Jag vill dansa. Åh vad jag vill dansa. Hela natten med musiken i hela kroppen. Jag vill känna den där känslan igen.
Och jag vill lära mig att dansa på riktigt, för att träna upp styrkan och smidigheten i min kropp och för att uttrycka de känslor som finns inom mig. Att dansa är något som jag alltid har velat, och som jag kommer att göra en dag, det vet jag säkert.
Jag vill bara dansa

Jag saknar de där fina soliga höstdagarna då man kunde ge sig ut på äventyr med en kamera i handen. 

Har ätit pepparkakor och klementiner och längtat efter julen idag. Snart snart kommer min absoluta favorithögtid hihi. Det fattas bara lite snö och riktig vinterkyla nu. Fast efter julen kan snön och kylan gärna få försvinna, för jag längtar ännu mer efter våren. Men det kan ju dröja tills dess tyvärr. 
Jag har även haft körlektion idag och insett hur himla långt jag egentligen har kvar till det där körkortet...  Från och med nu blir det fokus på bilkörning och körteoripluggande, så det så!

Och Don Juan De Marco kan gå och hänga sig själv. Jag förstår mig inte på honom.

Den allra första snön kom idag. Och fastän jag egentligen skulle vilja hoppa över vintern i år så passade det alldeles perfekt tycker jag att den första snön kom den första advent. Jag, Mamma och lillebror Joel fikade lussebullar och pepparkakor, tände det första adventsljuset, och sjöng adventssången som vi alltid har sjungit den här dagen varje år så länge jag kan minnas. Och det var så fint. 
Ibland tror jag att jag har världens bästa familj.

Ikväll drömmer jag om framtiden <3

För då ska jag vara precis så här fri




Och såhär



och såhär





Och jag ska följa med fåglarna när dom flyger söderut istället för att stanna kvar i mörker, kyla och en vardag full av negativa tankar och hopplöshet. För jag är så less på det.

Jag vill sprida glädje, andas lycka.

Feberyra, en hals som dunkar av smärta och tårar i det oändliga. Sömnlösa nätter där mardrömmarna vägrar att försvinna från insidan av ögonlocken. En känsla av att allt är för sent, allt är förstört.
     Självförstörelse.

Jag blir sällan sjuk, och jag är aldrig sjuk särskilt länge, men när jag väl blir det befinner jag mig på botten av allting i något dygn eller två. Men det är väl det man får stå ut med den här tiden på året. 
     Nu ska jag släpa mig upp ur sängen, och iväg till en av de allra bästa människor jag vet, nämligen min farmor. Där bor även min fina fina lilla häst, och då det fortfarande är några timmar av dagsljus kvar, så ska vi bege oss ut på en ridtur i skogen. 
     Det finns nog ingenting som går uppemot något sådant när man mår dåligt. Det är ren terapi. Och jag är övertygad om att när det gäller mig kan det bota nästan allting. Jag har alltid varit en riktig hästtjej, jag är född med det och det är den jag är. Och jag vet att vad som än händer i mitt liv, så kommer jag alltid att finna trygghet och glädje i samspelet med dessa djur.
     Det känns fint.

Det var länge sen jag skrev här nu, men jag har helt enkelt inte haft lust eller behov av att skriva något. Men inspirationen börjar komma tillbaka, så förhoppningsvis kommer den här gamla bloggen att leva lite mer snart!

Imorron har jag prov. Och har jag pluggat? Nej. Jag tror nog att det är första gången jag inte ens har ansträngt mig för att plugga kvällen innan ett prov. Vilket är dumt. Menmen. Hej och hå. Vad gör det om hundra år?
Nu ska jag sova för imorron ska jag kliva upp och kaaanske hinna kika lite i nutida konst boken innan det blir dags för körlektion. Är galet sugen på körkort nu i alla fall! Godnatt :) Bilderna är från en otroligt fin höstdag.



  

Vila i frid min vän <3.

Mörk choklad och mitt favoritte, tankar och tända ljus. Mysig musik, planer inför morgondagen. Och en hoppfull framtid.
Det finns betydligt sämre sätt att tillbringa fredagskvällen på.

 
Att finna styrkan i sig själv, att se allt det vackra i livet och kunna tro på att det räcker till.
Jag behöver det här.

 

Enligt mig passar ingen årstid så bra för springturer och ridturer som hösten. I alla fall när det är sol, då är det fruktansvärt humörhöjande. Och det är precis vad som väntar mig nu tjohej!!!

Jag vill ha någon att vara lite galen med!!!! Någon som vill vara galen med med mig?

Fan vad jag är less på det här.

Känner mig lite som en uggla. Eller en mycket energisk sara iallafall.
Första skoladagen är avklarad tjohej!
Och den blev ungefär precis som jag väntat mig. Det kändes nästan inte som om vi haft elva veckors lov emellan alls, mer som tillbaka till den bittra verkligeheten man hade glömt bort att den existerade. Men dagen var ändå helt okej och stundvis riktigt bra. Och det känns riktigt skönt med höst och nya rutiner nu, hösten är egentligen himla fin. Jag känner på mig att det här kommer att bli en bra höst. kanske till och med en superhöst. Håller tummarna.

Jag har upptäckt att jag äntligen har fått lön på kontot (vilket gjorde min kväll) och ska kolla på Vampire diaries och sen soooooovvvvaaaa, så jag är väldigt glad och nöjd för tillfället.

Godnatt alla ugglor och kaniner där ute i världen. 

Jag älskar att vakna och se solen lysa in genom gardinerna. Särskilt efter en lång natt som den här.
Eftersom båda mina sovrum ligger precis rätt för att få morgonsol, så har jag vaknat såhär större delen av den här sommaren. Och även om det nästan är höst nu så ger det ändå känslan av att sommaren inte riktigt är slut ännu. Jag vill inte att den ska vara slut.

Fast sommarlovet, det är definitivt slut nu. Det är dags för mig att säga adjö till allt som heter ledighet och fritid och skynda till bussen, för idag är det första skoldagen. Ett år kvar. Djupt andetag. Hej och hå.

Jag har nog aldrig känt mig så ovälkommen och vilsen bland er förut. Åh vad jag längtar tills det här är över. Ett år kvar sen sticker jag och lever livet någonstans, så det så.

Men det här var inte meningen att det skulle bli ett depp-inlägg, så nu ska jag plocka fram modet och positiviteten som gömmer sig där någonstans. Det kanske blir bra ändå det här, det kanske till och med blir ett super-år tjohej!
Det ska jag se till att det blir.

Ibland bara älskar jag Lykke li.



I know places we can go babe,
Where the highs wont bring you down babe.
No, the highs wont hurt you there babe.

Don't ask me when, but ask me why.
Don't ask me how, but ask me where.
There is a road. There is a way.
There is a place. There is a place.

Har chillat i stan med Verre idag. Väldigt fint, som vanligt när jag är med henne. Vi köpte kläder, åt glass, pratade om nästan precis allting, och var allmänt galna. Sedan släpade vi oss hem till henne och kollade på film. Min nörd till lillebror har nu även fixat min dator åt mig, så nu funkar den fintfint igen tjohej! Supertekniska småbröder är bra att ha ibland också minsann.