Sånt som är fint
Fortsätt bara andas, vi är större än det här
To help us grow
Ett foto. En bild. Tusen ord och mer.
Jag tittar på den, och ser mina egna ögon titta tillbaka mot mig. Bredvid är dina ögon, och dina. Våra ögon. Vad ser jag egentligen i dom? Lycka? Glädje?
Ja.
Jag minns det, minns glädjen som gjorde att hela kroppen kändes alldeles levande, minns skrattet som bubblade i halsen, lyckan över att få vara alldeles fri med de två människor man tycker nästan mest om på hela jorden och verkligen verkligen till hundra procent kan vara sig själv och känna att man inte skulle vilja vara någon annan stans på jorden just nu även om man fick betalt för det.
Jag minns er.
Jag vill hålla kvar vid detta, hålla fast det så hårt jag bara kan. Krama det tätt intill mig och aldrig släppa taget. Är nästan lite rädd för att titta på fotot av oss. Leende rakt in i kameran. Jag vågar inte riktigt låta det fastna på näthinnan. För om jag gör det är jag rädd att det ska vara det enda jag ser sen, att det jag minns nu, känslan, lukterna, smakerna, ljuden.
Upplevelsen.
Ska ersättas av en bild av oss, ett minne sett utifrån med en betraktares ögon. Ett konstgjort minne manipulerat genom åren, bleknat av tiden och färgat av tankar och åsikter. Jag vill inte vara betraktaren, jag vill vara Mig i precis det ögonblicket. Det är känslan jag vill minnas om ett år, två år, tio år. Det riktiga vi hade då som gav oss något viktigt som vi alltid kommer att ha med oss. Jag vill minnas oss.
Och jag vill inte släppa taget.
Kom änglar kom älvor det börjar bli kallt
Det är fullmåne ikväll. Och enligt öp så är den också så nära jorden den någonsin kan vara, och det var nitton år sedan det sist inträffade samtidigt som månen var full. Inte för att jag tyckte den såg särskilt mycket större ut när jag gick ut för en stund sen och tittade. Men den lyste starkt, starkare än den brukar känns det som. Den nästan bländade, och överallt var vitt kallt ljus trädskuggor glitter i istappar. Fint tycker jag.
Nu sitter jag i sängen och äter typ världens godaste macka och dricker mjölk. Jag dricker nästan aldrig aldrig mjölk verkligen, bara när jag gör varm choklad eller oboy, gillar inte bara mjölk sådär. Men just ikväll öppnade jag kylskåpet och såg mjölkpaketet och tänkte att vad gott det skulle vara med mjölk. Bara mjölk. Och det var faktiskt gott, och himla mysigt.
Har de senaste två dygnen misslyckats totalt med att plugga. Tänkte jag skulle göra geografiuppgiften i helgen, plus ett helt gäng andra grejer jag borde göra. Men den planen gick lite åt helvete och har fortfarande inte åstadkommit något vettigt. Den här veckan har varit jobbig, liksom dragit all energi ur mig och lämnat mig med inget mer kvar än massor av frustration. Ingen ork alls helt kraftlös men med en lust nästan ett behov av att skrika rakt ut. Någon mer som kännt så? skulle inte förvåna mig. Känns som att livet leker lite katt och råtta ibland med alla stackars överbelastade människor här på jorden. Tur att vårsolen får en att inse att man faktiskt lever iaf.
Imorron ska jag plugga. På riktigt. Inte "plugga" som jag gjort hittills, utan mer PLUGGGGAAAAAA. Nu måste jag. Here I come akta er alla mvg snart kommer jag och tar er!!!
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
But I will run until my feet no longer run no more
Nu är det snart vår på riktigt. Det kändes idag när jag var ute och sprang, solen var sådär riktigt vårvarm och bländande. HIHIHI. Nu ska jag plugga, försöka få något klart på riktigt. Typ två uppgifter geografi, fyra uppgifter svenska, historia, Kuhi.... det jag kommer ihåg. Ska väl kolla min lista sen så jag inte glömt nåt. Hej och hå! Jag behöver ett till lov nu.
And I will love until my heart it aches
And I will love until my heart it breaks
And I will love until there's nothing more to live for
Är du en av dom som gråter när ingen ser på, är du en av dom som berörs ändå?
Det var nog det jag såg idag, det som stack till lite i hjärtat som en mygga som bet till men som jag alltid vetat att det händer förr eller senare eftersom jag känner dig. Eller gör jag det? En gång gjorde jag nog det.
Men det jag såg fick mig i alla fall att inse att jag måste låta det vara, släppa det helt, se framåt. Vara fri.
Vill inte sova ikväll.
Jag vill leva. Mitt liv. nu.
Ha någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill. Eller så.
Andas.
Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?
Har tränat idag. Igen. Det känns så himla bra att ha kommit igång med träningen nu, även om jag knappast har förbättrat min kondition nämvärt eller fått några märkbara muskler, så känner jag att jag mår bra av det. Sen har jag ridit också, en av de saker jag tycker allra bäst om att göra. Det har nästan alltid varit så och kommer nog alltid att vara, även om jag inte är lika hästgalen nu som när jag var mindre. Jag har upptäckt att det finns andra saker här i livet liksom.
Det kändes också som vår idag, på riktigt verkligen. Jag vill ha vår nu, nunununu. NU. Och jag vill kunna förändra, jag vill inte ha det såhär längre. Jag tror det är dags för lite glädje nu bland all deppighet. Det räcker nu. Det känns som att allt kommer att bli bättre bara våren kommer, som om våren skulle ha alla lösningar och all glädje. Men det är nog bara sol och varmt väder och vårkänslor som våren kan bidra med, resten är ju upp till mig. Till oss. Livet blir vad man gör det till eller nåt.
