sarasaraw

Ett foto. En bild. Tusen ord och mer.
Jag tittar på den, och ser mina egna ögon titta tillbaka mot mig. Bredvid är dina ögon, och dina. Våra ögon. Vad ser jag egentligen i dom? Lycka? Glädje?
Ja.
Jag minns det, minns glädjen som gjorde att hela kroppen kändes alldeles levande, minns skrattet som bubblade i halsen, lyckan över att få vara alldeles fri med de två människor man tycker nästan mest om på hela jorden och verkligen verkligen till hundra procent kan vara sig själv och känna att man inte skulle vilja vara någon annan stans på jorden just nu även om man fick betalt för det.
Jag minns er.
Jag vill hålla kvar vid detta, hålla fast det så hårt jag bara kan. Krama det tätt intill mig och aldrig släppa taget. Är nästan lite rädd för att titta på fotot av oss. Leende rakt in i kameran. Jag vågar inte riktigt låta det fastna på näthinnan. För om jag gör det är jag rädd att det ska vara det enda jag ser sen, att det jag minns nu, känslan, lukterna, smakerna, ljuden.
Upplevelsen.
Ska ersättas av en bild av oss, ett minne sett utifrån med en betraktares ögon. Ett konstgjort minne manipulerat genom åren, bleknat av tiden och färgat av tankar och åsikter. Jag vill inte vara betraktaren, jag vill vara Mig i precis det ögonblicket. Det är känslan jag vill minnas om ett år, två år, tio år. Det riktiga vi hade då som gav oss något viktigt som vi alltid kommer att ha med oss. Jag vill minnas oss.

Och jag vill inte släppa taget.