tell me that you'll open your eyes
När man desperat behöver någon att prata med men inser att det inte finns någon kvar som vill lyssna. Ensamhet. Skuld. Tomhet.
Och när mitt inre glittrar i regnbågens alla färger och jag lika desperat vill ha någon att glittra på. Någon att skratta med. Sprida ljuset som bländar på insidan av ögonlocken.
Känslostormen virvlar i mig och tankar sopas runt av vinden i ändlösa spiraler. "Varför? Varför ska det vara så svårt att nå fram? Varför kan jag inte riva muren som separerar mig från det jag så väl behöver? De modigas rike, jag vill tillbaka. Låt mig vara stark."
Den omtalade nattpaniken.
Det är då musiken räddar mig. Gång på gång får den mig att känna mig levande, hel, som en fungerande varelse. Hur kan det vara möjligt att en serie ljud kan vara så njutningsfullt, bära så mycket känslor och frige ännu fler? Väcka så mycket i mig som slumrar.
Jag andas i musiken.
(Och jag bryr mig inte ifall ingen förstår eller bryr sig det minsta om det här, skrivande är ibland så mycket mer än att bara göra sig förstådd. Det är på ett sätt också att andas.)
Och jag har äntligen klippt lugg igen. SÅÅÅÅÅÅÅ SKÖNT!
Nu ska jag sova, så att den andra februari kan bli så mycket bättre än vad den första februari har varit.
Och när mitt inre glittrar i regnbågens alla färger och jag lika desperat vill ha någon att glittra på. Någon att skratta med. Sprida ljuset som bländar på insidan av ögonlocken.
Känslostormen virvlar i mig och tankar sopas runt av vinden i ändlösa spiraler. "Varför? Varför ska det vara så svårt att nå fram? Varför kan jag inte riva muren som separerar mig från det jag så väl behöver? De modigas rike, jag vill tillbaka. Låt mig vara stark."
Den omtalade nattpaniken.
Det är då musiken räddar mig. Gång på gång får den mig att känna mig levande, hel, som en fungerande varelse. Hur kan det vara möjligt att en serie ljud kan vara så njutningsfullt, bära så mycket känslor och frige ännu fler? Väcka så mycket i mig som slumrar.
Jag andas i musiken.
(Och jag bryr mig inte ifall ingen förstår eller bryr sig det minsta om det här, skrivande är ibland så mycket mer än att bara göra sig förstådd. Det är på ett sätt också att andas.)
Och jag har äntligen klippt lugg igen. SÅÅÅÅÅÅÅ SKÖNT!
Nu ska jag sova, så att den andra februari kan bli så mycket bättre än vad den första februari har varit.
