sarasaraw

Feberyra, en hals som dunkar av smärta och tårar i det oändliga. Sömnlösa nätter där mardrömmarna vägrar att försvinna från insidan av ögonlocken. En känsla av att allt är för sent, allt är förstört.
     Självförstörelse.

Jag blir sällan sjuk, och jag är aldrig sjuk särskilt länge, men när jag väl blir det befinner jag mig på botten av allting i något dygn eller två. Men det är väl det man får stå ut med den här tiden på året. 
     Nu ska jag släpa mig upp ur sängen, och iväg till en av de allra bästa människor jag vet, nämligen min farmor. Där bor även min fina fina lilla häst, och då det fortfarande är några timmar av dagsljus kvar, så ska vi bege oss ut på en ridtur i skogen. 
     Det finns nog ingenting som går uppemot något sådant när man mår dåligt. Det är ren terapi. Och jag är övertygad om att när det gäller mig kan det bota nästan allting. Jag har alltid varit en riktig hästtjej, jag är född med det och det är den jag är. Och jag vet att vad som än händer i mitt liv, så kommer jag alltid att finna trygghet och glädje i samspelet med dessa djur.
     Det känns fint.