sarasaraw

Det är som om livet har vänts ut och in, och jag har glömt hur man vänder tillbaka det. Saker och ting är inte längre som de brukar, människor, känslor, saker, händelser. Allt har bytt färg, eller bara form. Jag hänger inte riktigt med, själv är jag kvar i det som varit och kan inte släppa det. Men när jag ser mig omkring är allt ändå sig likt. Jag börjar kunna mönstrena utantill nu, kroppen vet de invanda röelserna, tungan de välkända orden. Det är det andra, det som inte går att ta på som har förändrats. Vart är mitt hjärtliv?

Fast då och då känner jag att det finns där, en gnista liksom. När något fint når ända in. Någonstans lite begravt under alla bekymmer och all stress och otillräcklighet finns det. Jag ska bara gräva fram det nu. Det ska jag. 



Jag såg Remeber me igårkväll. Inatt menar jag. Det var en sådan film som når ända in i hjärtat, som stannar kvar efteråt. En sån film som man inte kan låta bli att gråta till, och som får en att tänka till om vad som betyder något i livet och hur värdefullt det är. Så fin. 
Äter förövrigt sen, VÄLDIGT sen frukost, och ska skynda mig till dushen och sen till bussen. Haha det rimmade. men jaja, ska dra in till stan i alla fall. Körlektion på gång liksom.