sarasaraw

Det är dagar som går fortare och fortare och som försvinner längre och längre bort i minnet och som aldrig kommer tillbaka. Det är sommar och sommar så intensiv som den bara kan bli och varma dagar med sol så ljus och stark att det känns som höldpunkten på livet ungefär. Det är möjligher överallt men vägar jag inte är säker på att jag vill gå, men ändå står livet så still som aldrig förr. Livet som snurrar fortare och fortare och fortare och fortare. Men utan framgång, bara samma upprepning om igen och igen, allt står kvar precis som jag lämnade det sist. Det är trötthet tomhet och nästintill förlamning och känslor och omtumling och livsglädje varvat om vartannat. Jag vill inte att det ska ta slut jag vill hålla kvar vid nuet så hårt jag bara kan och aldrig släppa taget, man är det möjligt att samtidigt sakna hösten? 

Ni kanske inte fattar särskilt mycket av det här. Men iallafall.