sarasaraw

Jag vet att min blogg inte är världens bästa precis. Den har sina perioder då den i principp går i dvala. Och inläggen är oftast varken innehällsrika, inspirerande, eller intressanta. De få gånger jag skriver nåt blir det endast en bråkdel av vad jag tänkt mig, och antingen skriver jag av mig något nästintill obegripligt och egentligen ganska fånigt, eller så blir texten bara genomskilnig och grå med en halvtaskig bild till. Det är så det känns i alla fall. Och jag kan också förstå varför det bara är ett fåtal personer som överhuvudtaget läser eller vet att sarasaraw existerar. Och jag orkar liksom inte bry mig heller. Jag har varken tid eller ork att förvandla sarasaraw till nåt bra. orkar liksom inte lägga mer tid på det. Inte nu. Även om jag egentligen skulle vilja så inte just nu. Och samtidigt kan jag inte förmå mig att ta bort den här bloggen heller, för det kommer tillfällen då jag är glad att jag har den, även om det nu för tiden inte är särskilt ofta.

Så jag kör på som jag gjort hittils antar jag, och ni som inte orkar läsa behöver helt enkelt inte.  Det känns ganska lagom för tillfället.