sarasaraw

Ensidig kärlek är också kärlek. Jag önskar att jag inte hade låst in mitt hjärta i ett skottsäkert kassaskåp. För visst, kulorna nådde inte in. Men det gjorde inte du heller. 

Samtidigt så tänker jag fortfarande på dig ibland. Varför? Kanske nådde du in i alla fall, gick rakt igenom plåten och metallen. Det verkar som så, du var starkare än allt mitt motvilliga självförsvar.

Men det är längesedan nu, och det är ingen ide att klänga sig fast vid det som varit. Så det ska jag inte heller. Jag har redan glömt det mesta, tiden har gjort det knappt märkbart och väldigt suddigt i konturerna. Och det känns faktiskt bra, jag är ju fri nu och det är himla fint.

Jag bara undrar hur jag kunde låta något sådant som rädsla styra? Det är definitivt inte värt det, det är alldrig värt det. Ska aldrig behöva vara det.


Ville nog bara skriva av mig lite sådär.