sarasaraw

Stjärnor är nog bland det finaste som finns. Så långt borta men ändå så nära, en helt annan värld där uppe i evighetens universum, men samtidigt en del av den här världen som man inte skulle kunna tänka sig att vara utan. Vad skulle en natthimmel vara utan stjärnorna? Månen skulle nog i alla fall känna sig väldigt ensam.

Och de finns där i tusentals miljoner år och brinner klart i en kall och tom värld och de lyser så klart ända ner till oss på jorden och får oss att tänka tankar man aldrig tänkt förut och förundras över hur världen kan se ut som den gör och hur den kan vara så vacker och full av ljus i mörkret. Om man bara lyfter blicken ifrån den frusna marken där rädslan och ångesten har hållit sitt grepp om en alltför länge, och vågar se uppåt över och bortom skuggorna.  Åt ett håll man har glömt att titta åt den senaste tiden. Uppåt mot ljuset. 

Och de bara fortsätter att lysa